Läste på Discshop igår att det skulle komma en förlängd specialversion av Avatar den 17:e november.

Jag måste säga, jag är inte så särskilt förvånad.

Överraskningen är att det ligger på 6 (!) skivor, därav 3 DVD och 3 Blu-Rayskivor.

Massor av specialmaterial - och naturligtvis en förlängd film.

Jag har inte förstått mig på varför det släpps ut en box med både Blu-Ray och DVD. Så gör även Disney med sina filmer.

Det jag tycker är riktigt tråkigt är att Hollywood mjölkar på sina storfilmer, så var det med specialversionerna av Härskarringen.

Klart som fan jag inte vill se originalfilmerna igen när man sett de förlängda.

Även King Kong var bättre förlängd.

Varför kan de inte släppa förlängda versioner på DVD/Blu-Ray direkt?

Det finns dock vissa filmer som är förlängda när de kommer på skiva.

Skräckfilmer brukar oftast komma som Director's Cut.

Men men, pengar styr.

Synd bara att Avatars förlängda version är så jävla dyr.

Här är en recension på Family Guys skarpa parodi på Rymdimperiet Slår Tillbaka:

Something, Something, Something Dark Side

Storyn av filmen är identisk med originalfilmen Family Guy-folket parodiserar.

Likt förra delen, Blue Harvest, går strömmen i familjen Griffins hus. Då berättar Peter sin version av Episod V.

Den här filmen driver riktigt hårt mot allt med Star Wars - ännu mer än den förra filmen.

Första gången jag såg filmen skrattade jag så mycket att jag trodde mina lungor skulle explodera.

Komiken är tajmad, vulgär och helt enkelt oemotståndlig. Ett perfekt exempel är när Han Solo (Peter Griffin) ska sänkas ned i karbonit på Molnstaden. Två riktigt giftiga scener visas där.

Star Wars och Family Guy fungerar mycket bra tillsammans - det är både en hyllning och en pungspark i skrevet av rymdsagan.

Den stora, gula kycklingen som Peter jämnt hamnar i slagsmål med, passar utmärkt som Boba Fett.

Ska man se den här filmen ska man tänka på två saker.

Man måste förstå Star Wars mytologi för att fatta storyn.

Man måste gilla Family Guys komik för att gilla parodin.

Gillar man den ena saken, går det bra.

Men gillar man båda - så är ingen sak.

Se filmen för tusan. Men bara om du gillar Family Guy och / eller Star Wars.

Betyg:           

Jag passade på att bjuda brorsan, som fyller år idag, på bio häromdagen.

Trots det var Torsbymârten i byn, så kunde jag inte riktigt motstå en härlig, hårdkokt actionrulle med Sylvester Stallone. (fast vi var bara fem stycken som såg den i fredags, nytt bottenrekord?)

Här är min recension av:

The Expendables

Sylvester Stallones omtalade actionrulle, där han samlat ihop några av de hetaste actionikonerna i en och samma film.

Kort fattat om handlingen - som inte har så värst mycket handling precis som i andra klassiska 1980-talsactionfilmer:

Ett gäng legosoldater får ett uppdrag att störta en korrumperad general i en ö.

(som jag antar finns i Sydamerika, för det är latinamerikanskt)

Filmen är fylld av testeteron, kulor, krutrök och explosioner. Plus lite musik av Creedence Clearwater Revival. The Expendables är väldigt amerikansk, men med glimten i ögat. Den har charm och är väldigt lätt att förstå sig på.

Fast den skyndar sig mycket i handlingen, är den aldrig tråkig.

Den bjuder på massor av höjdpunkter, bland annat mötet mellan de tre stora inom action:

Sylvester Stallone, Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger.

Vilken härlig scen, fylld med satir och jävelskap.

En annan figur som lyser upp filmer extra är Mickey Rourkes karaktär. Han är en slags mentor, här visar mannen åter igen vilken bra skådis han är.

Men filmen är inte felfri förstås. Jag tycker det läggs lite för mycket fokus på Jason Stathams roll - även om han gör den väldigt bra. Och att andra, som Jet Li eller min personliga favorit Dolph Lundgrens karaktär Gunnar läggs det för lite fokus på.

Gunnar - eller som i filmen uttalas "Gunner". Vilken typ.

Räkna med en uppföljare, för det här är en bra film Stallone har gjort. Mycket genialt, samtidigt som det är enkelt.

Filmen rekommenderas givetvis inte för de som är för en komplex story, kärleksfylld drama i stil med Twilight, eller för barn.

Men vill man ha en underhållande actionfest, då ska man se The Expendables.

Bra jobbat, Sylvester Stallone.

Betyg:         

Den nyheten går som smör just nu.

Den relativt okända (?) skådespelerskan knep rollen som den karismatiska kvinnan med draktatueringen. (ja, Lisbeth Salander ifall någon undrade - duh!)

Helt okänd är Rooney Mara inte riktigt.

Hon var ju med i nyinspelningen av Terror På Elm Street. (se min recension här.)

Hon gjorde ett fantastiskt jobb som Nancy i den filmen.

David Fincher (skitbra regissör!) valde klokt henne anser jag. För då har inte jag så särskilt höga förhoppningar på rollen - hade han valt någon som Kristen Stewart eller typ Natalie Portman så skulle det kännas konstigt.

Nej, Rooney Mara känns helt rätt.

Men som i fallet med Freddy Krueger, så finns det en likhet med Lisbeth Salander.

Jackie Earle Haley gjorde en bra Freddy, men den skräckfilmsfiguren är ändå Robert Englunds roll.

Likaså även om Rooney Mara skulle göra en bra Lisbeth Salander - så förknippar jag och många henne med Noomi Rapace.

Dock håller jag ändå ett öga på Rooney Mara.

Hon kommer att bli stor - tro mig.

Det märkte jag redan i nyinspelningen av Terror På Elm Street.

Rooney Mara - framför affischen av Terror På Elm Street.

Jag älskar Star Wars-filmerna - fast Det Mörka Hotet var rätt vek jämför med resten av seriens sex filmer.

Läste här att alla sex filmerna kommer på Blu-Ray 2011, enligt George Lucas.

Sex Star Wars-filmer i en och samma box i Blu-Ray.

Grymt.

Om man nu gillar filmserien, det vill säga.

Jag har ingen riktig pejl på vad jag ska skriva om egentligen, så det här får bli en spontan blogg.

Horatio i CSI: Miami är en cool snubbe. Totalt jävla badass.

Ända en jag läste artikeln i Aftonbladet, som handlade om de bästa soullåtarna - kan jag inte sluta lyssna på den lysande Get Down With It med Little Richard. Den är härlig! Först kände jag inte igen den, men i efterhand kände jag igen den från en konsert i Sunne 1998. Den konserten var grym.

Metroid: Other M och Donkey Kong Country Returns kommer senare ut till Wii i år, två riktigt tunga titlar tillsammans med Super Mario Galaxy 2 som tidigare kom i år.

Läckert. Men jag får vänta med dom - jag har viktigare saker att tänka på.

Johnny Depp måste vara den bästa skådespelaren på denna jord just nu. Han är precis som Robert De Niro var när han var som störst - han kan spela allt.

Bara han kan spela en riktig kuf som Hattmakaren i Alice I Underlandet, till exempel. Det ska bli intressant hur den fjärde Pirates-filmen kommer att bli.

Som vi säger på jobbet; det var allt från DeWalt.   

Vi ses.

Jag och Malin tittade på Ice Age 3 häromdagen. Den är riktigt rolig, till och med Carrie skrattade så mycket åt de lustiga figurerna.

På tal om lustig, så är den särklass lustigaste och bästa figuren i filmen ingen mindre än:

Buck.

En underlig vessla som påminner väldigt mycket om Jack Sparrow i Pirates Of The Caribbiean, fast han är mycket galnare än piraten.

Det går inte att sätta något ord på vad som beskriver hans komik och tajming, utan det måste ses.

Här är ett exempel.

Det underliga var inte att han gifte sig med en ananas, utan att ananasen var ful...

Ice Age 3 är den uppföljare som borde varit del två i serien. Den är helt klart fantastisk.

Mycket är tack vare Buck - tillsammans med Scrat förstås.

Vecka 31 har bara börjat. Jag arbetar 07.00 till 16.00 måndag-fredag denna vecka.

Det känns ovant att gå upp klockan fem på morgonen, men det är värt det - man får ju gå hem tidigare.

Det är de där timmarna man kommer hem tidigare som avgör kvällens utgång.

Jag kommer vanligtvis hem cirka halv sju på kvällen, och då hinner man nästan med ingenting.

Min sambo och vår dotter har följt med svärmor och hennes svägerska till sommarstugan. I skrivandes stund sitter jag ensam i lägenheten.

Många skulle säkert må gött när man är själv, men jag känner mig rätt ensam här i lägenheten.

Får väl slänga på en film innan jag går och lägger mig. Kanske någon som Malin inte gillar?

Evil Dead 2? Kanske.

Vi får se.

Spotify går varmt hemma.

I skrivandes stund lyssnar jag på den majestätiska sången Sultans Of Swing med Dire Straits.

Gitarrsolot på slutet! Det härliga gunget hela låten igenom!

Gud vad vackert.

Mark Knopler i Dire Straits.

Over and out for tonight.